What is parenting?

Hello everyone, hope you are doing well. Today, I am going to talk to you guys about, parenting. ATTENTION, DISCLAIMER, I am myself not yet a parent, but I want to become a parent in the future, so I have not myself brought up children to adults. I have, however, as we all have, been a child myself, and I think this is an often overlooked, yet so important perspective to keep in mind when thinking and talking about parenting.

Basically, parenting is about bringing a new human being into the world. It is supposed to be a process where you, as the parent, bring up the child into a functioning adult, who will be able to take care of him or herself when of age. Might be a common sense explanation to some people, but I think that for a lot of people, this definition is not thought of or discussed explicitly.

What it is really about, is a sort of custodianship for the child’s future. This might go against what some, or perhaps many people think, but children are not the property of their parents. Rather, the parents have implicitly agreed to a contract with the child’s future self. The child did not ask to be born, it had no power over being conceived. It was the will (excluding rape of course) of the parents, that the child get to see the light of day. So there is an implicit responsibility for the parents to take care of the child, so that when the child becomes an adult, the child knows how to live on her or his own, has a set of healthy habits such as exercising and eating well, has been given proper dental care, the right nutrition at the right time and on it goes.

Think of it as taking care of someones home while they go on a trip abroad. Sure, you get to make decisions about the home while the owner is away, but when that owner gets back, it is your responsibility that that home is in AT LEAST in the condition you left it or better. Because it is not your home. Even this metaphor is flawed, because here the owner of the home is an adult that enters into a contract with other adults, while the child’s future self cannot. It is instead an implicit contract.

So what consequences does this have for parenting? Well, this means that whatever decision you make concerning the child, you make for the sake of the child. Not because of your wants and needs, but for the child’s future self. This means that it matters what kind of food and how much food you give your child to eat. For instance, an obese child is at a higher risk for being obese as an adult http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/8483856 , which carries with it a lot of negatives.

Not only do you as a parent have responsibility to make sure that the child grows up with a healthy physique, but you also have to provide nutrition for their mind. In order for an adult to function in society, things like social skills, reading and writing, language skills, math and many other mental skills are necessary. Remember, you are preparing and giving the child tools for living on his or her own, as an adult.

What also is important, which I believe sadly is one of the most neglected in parenting worldwide, is giving the child a peaceful, patient and positive home environment. In the US for instance, spanking is seen by most parents as a tool to help shape the child into a functioning adult. However, the evidence AGAINST the positive outcomes of spanking children is overwhelming, if one seeks out the studies for it. Spanking of children is linked to a long list of increased risks in adulthood, like the likelihood of domestic abuse, lower IQ and anti-social behavior. If you’d like to check this up for yourself, I’d recommend ‘’The Primordial Violence’’ which is full of different studies showing the negatives of spanking.

Spanking is tragically very common still in todays world, even the ‘’civilized’’ west. There are countries where it has been banned, but even with a ban, people will still resort to spanking their children. Sweden for instance became in 1979 the first nation in the world to ban corporal punishment of children. In a study conducted between 2001-2006, university students were asked to respond to the statement ‘’When I was less than 12 years old, I was spanked or hit a lot by my mother or father’’. 30,1% of the Swedish students agreed with this statement. One third, in a country where the practice is BANNED! Of course, where spanking is still legal for most of the part, like in the US, that percent was much higher (61,4%).

Now if you just think for just a moment about what I have laid out here, the numbers I have mentioned. You will, if you are honest, come to the conclusion that a whole lot of parents, parent quite badly many times. Not to say that there aren’t parents who get most things right, or perhaps all things right, of course! But I believe, a HUGE majority of parents in the world, are quite frankly, pretty shitty parents.

It has been the case for human history that children have had rough childhoods to say the least. And in many ways parenting has improved a lot. Spanking is becoming less and less common, things like genital mutilation (at least of girls) is considered barbaric in the west. So we are, as a society making progress.

However, it is an absolute DISGRACE, that we are not making progress faster. When the evidence against spanking as a good tool for bringing up a healthy child is so STAGGERING… And almost nobody talks about. Almost no parents look this stuff up. Before I decided to buy the keyboard I am writing typing with right now, I spent 15-20 minutes looking at reviews for it. Because I wanted to make a good investment. 15-20 minutes. That is, I think, but cannot prove, 15-20 more minutes most parents spend looking into potential adverse effects of spanking. That is a disgrace. It would have been more understandable in the middle-ages, where the little to none information that did exist was so hard to come by. But now, with Internet in your POCKET, there is no excuse for not knowing these things.

I believe most parenting is not done for the child in this world. Most parenting is for the adults that decide to bring a new life into the world. Maybe to save a marriage, to have someone dependent on you to boost your ego, or perhaps just have someone you can terrorize without consequence.

We do not own our children. We have a responsibility to them, to bring them up as healthy adults. We owe it to them to do the research. And when that research, when that evidence goes against our preconceived views of parenting, we have to grit our teeth and change our ways. Because parenting is not for the parents. It is for the children.

Thanks for reading.

Ditt dubbeltänk, äntligen i ljuset

Hur kan vi se våld mellan varandra som korrekt som ont, när vi ger staten tummen upp att styra och ställa i våra liv?

Det är en av de stora frågorna.

Låt mig förklara.

Staten definieras som en grupp människor som har ”rätten” att oprovocerat utöva våld mot andra, ”civila”. Staten, eller rättare sagt politikerna, polisen, har ”rätten” att ta din egendom (skatt) vare sig du vill eller inte (stöld). Om du gör motstånd mot denna stöld, kommer du antingen kastas i fängelse (kidnappning), eller dö i en konfrontation med polisen (mord).

Detta gäller förstås inte bara skattning. Det gäller alla lagar som staten kräver att vi följer. Alla lagar har det gemensamt. ”Annars dödar vi dig.”

Staten är maffian helt enkelt. Den största maffian. Den mest välorganiserade maffian.

Stöld. Kidnappning. Mord.

Att ursäkta tjuven, kidnapparen och mördaren

När du läser i tidningen om någon som fått sin bil stulen, ursäktar du handlingen? Hade biltjuven rätt att ta bilen?

Kanske biltjuven skulle sälja bilen och ge en del av pengarna till fattiga barn. De vet man ju inte. Biltjuven kanske frågade snällt om hen fick ta bilen.

Nej. Självfallet skulle du inte ursäkta biltjuven. Att stjäla är fel.

Förutom när staten gör det.

Du bläddrar till nästa blad. En kvinnan misstänkts ha kidnappats från sitt hem. Ursäktar du kidnapparen? Att kidnapparen kanske gör det för kvinnans, för SAMHÄLLETS bästa? Kanske kidnapparen ville ”låna” kvinnans dator och kvinnan sa nej. Det är ju kvinnans egna fel då! Hon gjorde motstånd!

Dessutom behandlas kanske kvinnan väl i vad mest troligt är sitt tillfälliga fångenskap.

Då är det ju ok.

Va?! Verkligen inte! Det är inte verkligen inte en samhällstjänst kidnapparen bidrar med, utan ett hemskt brott. Självfallet håller du med!

Förutom när staten gör det.

Samma sida längre ner. Ung man knivhuggen till döds i rånförsök på väg till dagis för att hämta sin son.

Nä vet du vad. He had it coming. Han sa nog nej när rånaren bad om pengar. Rånaren hade inget val! Varför skulle just HAN få ha pengar men inte rånaren? Nä, pengar bör fördelas jämt i samhället. Från de rika till de fattiga. En Robin Hood. Mord? Snarare dagens goda gärning!

Knivhuggaren borde få en uniform i blått och en pistol!

Nej nej nej… självfallet ser du detta för vad det är. Mord. En hemsk tragedi. Inte för rånaren, men för mannen som berövats sitt liv. För sonen som berövats sin far.

Du vet nog vad som kommer härnäst.


Förutom när staten gör det.


Har du funderat över det tidigare? Hur kan du resonera, att mord är mord, förutom när det utförs av en man i blå uniform? Hur kan du resonera att kidnappning är RÄTTVISA när kidnapparen är staten, och buren är ett fängelse?

Varför är det fel om jag stjäl från dig, men en god handling när staten bedriver skattning?

Jag säger inte detta för att attackera dig. Jag vill att du ska förstå att du använder dig av dubbeltänk. Du har nog inte förstått det, medvetet, tidigare.

Du behöver inte ge upp dina politiska värderingar. Du behöver inte sluta rösta. Du behöver inte sluta stödja staten. Jag önskar bara, att du tar en stund att reflektera över detta. Utan fördomar.

Är det inte konstigt?

Att stjäla är fel.

Förutom när staten gör det.

Ingen återvändo

Sådär. Dubbeltänket är ute i ljuset. Det har dragits ut från det undermedvetna till det medvetna. Det är inte längre enbart en reaktion från dig, utan något som du själv råder över.

Är du fortfarande bekväm i vad staten gör mot oss alla? Tycker du fortfarande att skatter är en god handling? Ser du statsministern som den katolska ser påven? Godhetens utsände, Guds utsände?

Det tvivlar jag. Jag tror, innerst inne, vad du än försöker få de runt omkring dig att tro, att du nu tvivlar. ”Är det rätt?”.

Tvivel är inte farligt. Tvivel är sunt. Jag har själv varit där. Du är inte ensam om det.

Och nu har du ett val. Följer du tvivlen och ser vart den tar dig… eller gömmer du dig i ett mörker av lögner. Lögner, inte främst för andra… men för dig själv.

Vilken väg väljer du?


Socialismens mordiska spindlar

I detta inlägg vill jag visa för er hur jag, och många andra innan mig, förstår och säger att vi vill avskaffa socialismen som utövas av staten.

Vad är socialism? I kort, är socialism en ideologi vars syfte är att utjämna samhällsklyftor. Allt från könsklyftor, etnicitetsklyftor, klassklyftor, utbildningsklyftor etc. Och sättet de använder sig av är att ta resurser från andra, från de som har ”mer än vad de behöver” till de ”behövande”.

Principen är: Har du mer än du ”behöver”, måste du dela med dig av ditt överflöd till de som inte har ”tillräckligt”.

Behöver. Vad definierar ”mer än du behöver”? Har du mer än du behöver när du äger en bil? Har du mer än du behöver om du har ett gymkort? Har du mer än du behöver om du har lite mer pengar än vad som krävs för att hålla dig vid liv? Om du endast har råd att äta snabbnudlar 6 gånger i veckan (och du spenderar inte pengar i större mån någon annanstans, alltså inte ett fall för lyxfällan), har du då mer än du behöver? Ska du då tvingas till att ge bort den 6 portionen snabbnudlar i veckan, till någon som ”behöver” den?

Vissa länder finansierar allmän sjukvård, andra inte. I vissa är skolan helt privat, i andra är den helt ägd av staten. Vissa länder har högre skatt, andra har lägre. Vilket land har rätt? Vilket land har funnit den objektiva standarden för ”behöver” och ”tillräckligt”?

Nej, fallet är att inget land har funnit den standarden. För att den går inte att finna. Det är subjektivt.

Vi kan säga att en människa som äter 1 gång per år, och inte mer, kommer utan tvekan gå en tidig död till mötes. Det är objektivt (oberoende av preferenser och tyckande), ingen kan argumentera annat. Likaså, utan vitamin C i en viss mängd regelbundet, drabbas den olycklige av skörbjugg. Det är objektivt (med självfallet vissa undantag, biologi är inte fullt lika strikt som fysik).

Hur mycket någon ”behöver” är något som endast individen själv har svar på. Hur mycket som är ”tillräckligt”, är upp till individen själv. Många människor i samhället idag känner att leva utan att vara uppkopplad, är otillräckligt. De BEHÖVER det nyaste inom mobilteknologi. Medans andra har lämnat det moderna samhället bakom sig och lever på egen hand som jägare och odlare. Många av dessa människor skulle nog påstå att de skulle leva otillräckligt om de inte fick odla sin egen mat, eller jaga för sin middag.

Som sagt, subjektivt.

Jag vill belysa det viktigaste i den här frågan.

Säg att vi kunde definiera hur mycket en människa ”behöver”, när denna har ”för mycket”, och när någon har ”otillräckligt”. Säg att vi har lyckats sätta fingret på de definitionerna objektivt. Hur föreslår de som förespråkar staten, de som förespråkar socialism, att vi ”utjämnar” dessa skillnader mellan individer.

Ta från de, som har ”för mycket”, och ge till dem som har det ”otillräckligt”.

Vad händer om någon inte går med på detta? När de säger ”ja, kanske har den personen ni vill ge en del av mina resurser till, mindre än mig. Kanske de lever ett fattigt liv. Kanske total misär till och med. Men vad ger den människan rätten till vad jag äger?”.

Den vanligaste av socialister kommer säga ”ge eller annars”.

Annars. Ett hot. Annars tar vi det ifrån dig, och mer än vad vi hade tänkt ta innan. Annars slår vi dig. Annars sätter vi dig i en bur. Och om du gör motstånd, om du försöker försvara dig själv, kommer vi eskalera, tills du är för svag för att göra motstånd, eller död.

Ett dödshot.

Något som faktiskt går att visa är objektivt (alltså sant oberoende av preferenser och tyckande), är faktumet att det du arbetat för, det som du gjort dig förtjänt av, vare sig det är pengar du tjänat, grödor du odlat eller en stol du snickrat ihop, är ditt. Och ingen annan människa, vare sig fattig eller rik, har en rätt till det som är ditt, utan ditt samtycke. De är definitivt inte GODHET att ta andras egendom när de protesterar.

Den objektiva principen här, känd på engelska som the none-aggression principle, förkortat ofta som NAP, är den moraliska principen att ingen människa har rätten att bruka våld mot någon annan människa i annat än självförsvar.

När man förstår denna princip, ser man hur moraliskt fel socialism är. Man ser, en av de största lögnerna i dagens värld. Ondska kallas godhet. Världen är upp och ner.

En av de trådar som håller oss fångade, medans spindlarna som spunnit näten, suger i sig våra inälvor. Detta medans den vanliga Svensson högt ropar ”jag är fri! Jag äger mitt liv, och mitt samhälle är gott!”. Allt för att dränka ut ljudet av de sörplande psykopaterna och sociopaterna, när de festar på Svenssons vätskor.

Otäckt, eller hur? Ännu mer otäckt är den stora majoriteten människor, som ropar som Svensson gör. Och inte bara det. Svensson drar oss andra in i nätet. Vi som vet vad som väntar, vi hålls fast mot vår vilja, kvar i nätet. Spindlarna finns överallt, i nästan allt vi gör, i många former. Skatter och lagar.

Men tro det eller ej, det finns faktiskt några få vrån, där spindlarna ännu inte nått fram. Det skriver jag om en annan dag.

Sanning: Att släppa taget

För att kunna utröna sanningen, måste du vara beredd att släppa taget.

Världen är komplex, och ingen människa är opartisk. Alla har vi nån form av agenda. Vi vill att världen ska fungera på ett sätt som stärker oss i de idéer vi redan håller.

Men om vi verkligen vill förstå verkligheten, behöver vi prioritera verkligheten över allt annat. Bortom agenda.

Och jäklar, att det är tufft. Tro mig, jag strävar efter att göra det varje dag. Det är läskigt. Läskigt att acceptera att det man trott så starkt på tidigare inte är sant. Att acceptera att man trott sig gått norr hela sitt liv när man egentligen gått syd.

Ett av de första riktigt tuffa vägskälen jag kan minnas i mitt eget liv var när jag började ifrågasätta socialism. Jag var runt 18-19 år, och hade en stark övertygelse att alla människor skulle ha rätt till ett drägligt liv, oavsett livssituation eller plånbok. Alla skulle ha tak över huvudet och varm mat i magen. Alla skulle ha en medborgarlön, alla skulle ha tillgång till gratis utbildning o.s.v.

Och visst, vilken fin tanke tänkte jag! Vilken snäll människa jag är som har dessa idéer för samhället!

Men det gnagde i mitt huvud. Det var något som inte stämde för mig. Och det var för att jag ställde en enkel fråga.

”Vem ska betala för allt detta?”

Socialisten inom mig sa ”De som har det bättre ställt förstås!”. Men en annan röst inom mig, en vad jag skulle säga är en röst utan agenda, utan ideologi sa ”men är det rätt?”.

Jag ville att det skulle vara rätt. Önskade att jag på nåt sätt kunde vrida och vända på problemet så att det blev rätt för mig att ta en annan människas egendom och ge det till nån som ”behövde” det mer.

”Men pengar är inte samma sak som annan egendom!” försökte jag med. Men djupt inom mig förstod jag att det ”argumentet” var patetiskt dåligt. Jag kunde inte komma undan faktumet att det var stöld.

Att mitt dåvarande politiska ställningstagande, var stöld.

Konfucius sa ”The Beginning of wisdom is to call things by their proper name”.

Socialism är stöld.

En hel världsbild, vänd upp och ner.

Det tog kanske en månad eller två för mig att acceptera att jag inte hade argument som höll för varför stöld kunde ses som rätt eller till något att hyllas.

Och därmed övergav jag min position som socialist, och utan att jag då visste det, nu var en anarkist.

Det här är ett exempel på att släppa taget om agenda, och istället ta åt sig det som är sant. Även fast jag så innerligt ville få det att socialism = godhet, när det i själva verket var socialism = stöld, släppte jag taget. Även fast det jobbigt för mig.

Det är kärnan i det. Om du vill leva med sanning, och du önskar frihet, måste du vara beredd på att ge upp det som du tidigare trott var sant.

Har du sett ”The Matrix”?

Som titeln lyder, har du sett den filmen? Världen har gått under, de flesta människor lever i en fantasivärld, när de i verkligheten är uppkopplade till The Matrix och används som batterier för att ge energi till robotarna som styr världen.

Filmen är riktigt bra, och är den perfekta metaforen för våran värld just nu.



Ja, det är sant. Du lever mest troligt i The Matrix. Du tror dig leva i den riktiga världen. Du tror, som människorna fångade i filmen, att du äter riktigt god mat. Du tror dig ha fantastiska förhållanden. Du tror att du är en god människa. För dig är världen den klaraste av sjöar. Du ser allting, ända ner till botten.

Men så är ej fallet. Du lever i en giftig illusion. Du äter mat näringsfattigare än blött tidningspapper. De relationer du håller högst, är bara en evig balansgång där båda parter försöker att inte ta upp saker som är jobbiga. RIKTIGT jobbiga. Du tror dig se världen med klarhet. Men det är inte en klar sjö, det är en grumlig pöl. Du vandrar egentligen igenom en tjock dimma som aldrig tycks ta slut.

Världen är verklig. Datorn, smartphonen eller vad du nu använder för att läsa det här är verkligt. Stolen du sitter på är verklig. Luften du andas är verklig.

Det är ideologierna, idéerna som du håller, som är falska. Det är tankarna du lärt dig, ärvt, från media, skola, vänner, mamma och pappa. Det är orden som accepteras som sanning, utan ifrågasättande, utan bevis. Bara en massa betydelselösa adjektiv och känslo-”argument”. Allt detta är en grund för ett hus, men grunden är av sand, och huset fallerar.

Vad är det för idéer? Vad för ideologier?

Feminism. Kommunism i alla dess nyanser. Idén att utan en stat finns ingen trygghet.

Idén att singelmammor är tappra hjältar.

Tron att människor från en helt annan (ofta MOTSATT) kulturell bakgrund lätt kan integrera i ett nytt land.

Det finns många fler. De flestas värld är ett spindelnät av lögner. Som Shelobs håla i Sagan om Konnungens Återkomst. Vart du än går fastnar det klibbiga nätet i dig. Var du en vänder dig, ser du propagandan. Om du öppnar ögonen.


Känner du ilskan bubbla inom dig än?

”Vilken arrogant typ!”

”En sån kvinnohatare, feminism är jämställdhet!”

”Rasist! SD’are!”

”Ush, en sån där anarkist!”

Varför bli arg? Om du har rätt är ju jag bara en galen, arrogant, kvinnohatande, anarkistisk rasist. En Gakar! Du kan sluta läsa detta. Eller ge logiska argument och bevis för hur fel jag egentligen har.

Why so mad brah?

Eller… är du kanske arg, för att det jag säger påminner dig om det tvivel du har i ditt hjärta? Att i dina mest privata stunder, i dina djupaste tankar, tvivlar på att du har rätt?

Är du arg, på dem runt omkring dig, som sagt och fortsätter säga att du har rätt, trots att du innerst inne tvivlar? Är du arg, för att du misstänker, att alla du någonsin känt, har ljugit för dig? Använt dig som en hammare för att slå ner de som försökt tala sanning?

Är du kanske rentutav, arg på dig själv? För att du så länge, har accepterat blint de lögner andra har matat dig med?


”Vem fan är du?” tänker du nog nu, med all rätta.

”Vem fan är du, som påstår sig veta allt detta? Varför ska jag lyssna på dig?”

Jag heter Erik. Jag är i stort sett en vanlig grabb på 23 år. Jag är inte en professor av något slag. Jag är inte rik, är inte en supermodel. Och det jag säger kommer göra ditt liv svårare.

Varför ska du lyssna på mig? Rättare sagt… varför VILL du lyssna på mig?

Du vill lyssna, för att du är nyfiken. Du känner dig dragen att lyssna, för att du nu ifrågasätter det du tills nu trott var sanning.

Du kommer lyssna… för djupt inombords, i en plats av din själ, där världens spindlar inte spunnit sina nät… där nere… vet du, att det jag säger… är sant.

Ta det röda pillret. Kliv ut ur The Matrix. Och välkommen, till verkligheten.

Music as a Milestone Marker

Your Write to Live

Music-is-the-fire-in-my-heart-music-35607170-471-458For the first decade of my life, I actively avoided music, but now I can’t go a day without listening to it. In the past month, I have spent $100 getting new albums from Rock bands I recently discovered. I. Can’t. Stop.

When I was growing up, though, everybody listened to Rap and R&B. I kept hearing the same songs everywhere and I couldn’t stand the lack of variety beyond the top hits. I have nothing against these genres– in fact, I actually have phases where I’ll listen to nothing but Rap and R&B–but it just wasn’t for me at the time.

The only music I ever enjoyed came from TV shows, movies, or video games. Otherwise, I never sat down and listened to anything for its own sake. But then came one of my favourite video games from my childhood, Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kongquest. There was a level called Bramble…

View original post 705 more words

Fuck Luck

Luck. ”an unknown and unpredictable phenomenon that causes an event to result one way rather than another”. I took this definition from a dictionary online. I think it explains the concept quite well. And also shows how unimportant the concept is to life.

I have been there too my friends. I have countless times bemoaned my bad luck. Bemoaned the fat that I was not born with musical talent. Bemoaned the fact that I did not have a job. Bemoaned that I did not have many friends.

Sure, unpredictablity and random chance had given me a bad deck from the beginning at the start of my life. I did not have it easy. I don’t think there are many out there who did have it easy.

And instead of doing something about it, I found that bemoaning myself as being a victim of society, of my bullies, of my parents, of life itself!… was quite comfortable. In a creepy way. It would, had I continued down that path, have had me wasted my life.

And that would have been my choice.

It would have been on me, if I had wasted my life away, feeling sorry about myself, that I didn’t have the best deck of cards to play in life with.

And that is why I say fuck luck. Luck is just that. Unpredictable. We cannot change it. We have no power over it. And thinking that it is the deciding factor in any would-be descision is to give up power.

To take into account luck when doing anything in life is to limit one-self. Only by focusing on what WE can do to change lives, to take into account OUR descisions can we achieve anything in life.

I could take up a few examples of highly sucessful people, and show how much WORK they put into their craft. To show how little luck meant for their lives. But I think that is missing the point. The point being that you cannot change luck. You can’t make yourself be born again with a good singing voice. You can’t make yourself born without a chronic.

BUT. What you can do, is find what you want to do with your life, and just get to work. Because that we have power over. We have power over where we choose to spend our precious grains of sand from the hourglass that is our life. Do you want to become rich? Then start making money! Don’t know how to make money? Find someone who is rich and ask them how they did it!

For me, and I think for you too, it is important to understand, that this blade swings both ways. If you put time and effort into swimming, you will end up becoming good at swimming. And if you put time and effort into bemoaning your life, and the fact that you are a victim of circumstance and bad luck… Well, that is exactly what you will end up being good at.

For me, that is enough encouragment to stop that behaviour on my part. I will not spend my one life becoming an expert victim. A professional moaner. I have to high ambitions for that, to much to offer to the world, and to myself.

I ask you now, can you look into the mirror and say, with a straightface: ”I have power over my own life, and I will use that power to become a victim of random chance”.

Can you do that? Great, it is your choice to life your life the way you see fit.
If you can’t be honest about that choice, then maybe it is time to make a change.

Seize the luck of you being born, by telling luck to go fuck itself. Because you are the maker of your own destiny.

Thanks for reading!


Today, I’d like to talk about something very important, that concerns all of us (unless you happen to be a hermit).

I think that there is a shortage of really, really, good relationships in the world. Partly because people don’t know what a good relationship is. Partly because people don’t bother to have relationships that extend beyond drunken hazes during the weekend, talking about the latest football game or shopping for shoes.

Look, I was there too! I had those relationships too. I did the ”lets-get-drunk-and-party-all-night”. I did the ”we share a hobby, so might as well hangout”. Honestly, there were some good times with those relationships too. But I will tell you now, that those good times do not come close to what I have now.

Relationships are like food. With food, you have the more healthy stuff (broccoli, fruits) and then you have the less healthy food (fast-food, high sugar content). It is of course your right to eat fast-food every day of the week if you’d want to, but it is going to have negative consequences for you in the long run.

It is the same for shallow relationships. Relationships that base themselves on mere hobbies, that base themselves on ”Oh, you were born in the same geographical place as me? Let’s be friends!”. These kinds of relationships are the junk-food of social interaction.

Because they do not challenge you. They do not spark growth in you. How could they? If you have a relationship with someone because you happen to cheer for the same sports-team, what in that relationship will inspire growth in you as a human being?

With challenge, I am not talking about abusive or mean. I am talking about being in a relationship where what you say and do might be questioned, not out of spite or malice, but because the other person is both curious and cares about you. Someone who challenges you when you say something that does not make sense to them.

It matters where you put your time. If you spend time playing a guitar, eventually if you keep up with it, you’ll be good at playing the guitar. If you spend time in shallow relationships, you’ll be good at shallow relationships.

The only kind of relationship that can inspire growth in you is challenging ones! Because being challenged means finding new ways of thinking. New paradigms, new perspectives. You change because you are presented with new information.

Spending time being challenged and challenging others, will have you become better and better at just that. Which in turn has you become better and better at growing as a person. The broccoli of relationships are the deep ones. The ones where you discuss important things, things that impact you in your own life. Because anyone can talk about abstract things way out there, like string-theory and life on other planets. That isn’t challenging to your personal life. What is challenging, is to talk about the things that affect you. That tangent YOUR experience as a human being.

And you would want to do it for several reasons. You’d do it because you love learning. You love truth. You love having your beliefs challenged. But most importantly, you’d do it because you want to really have a deep, strong, serious relationship with another human being. To share life’s challenges with. To laugh with, to cry with, to explore the wonderful thing that being alive is.

What kind of relationships do you want?
Thanks for reading.