Socialismens mordiska spindlar

I detta inlägg vill jag visa för er hur jag, och många andra innan mig, förstår och säger att vi vill avskaffa socialismen som utövas av staten.

Vad är socialism? I kort, är socialism en ideologi vars syfte är att utjämna samhällsklyftor. Allt från könsklyftor, etnicitetsklyftor, klassklyftor, utbildningsklyftor etc. Och sättet de använder sig av är att ta resurser från andra, från de som har ”mer än vad de behöver” till de ”behövande”.

Principen är: Har du mer än du ”behöver”, måste du dela med dig av ditt överflöd till de som inte har ”tillräckligt”.

Behöver. Vad definierar ”mer än du behöver”? Har du mer än du behöver när du äger en bil? Har du mer än du behöver om du har ett gymkort? Har du mer än du behöver om du har lite mer pengar än vad som krävs för att hålla dig vid liv? Om du endast har råd att äta snabbnudlar 6 gånger i veckan (och du spenderar inte pengar i större mån någon annanstans, alltså inte ett fall för lyxfällan), har du då mer än du behöver? Ska du då tvingas till att ge bort den 6 portionen snabbnudlar i veckan, till någon som ”behöver” den?

Vissa länder finansierar allmän sjukvård, andra inte. I vissa är skolan helt privat, i andra är den helt ägd av staten. Vissa länder har högre skatt, andra har lägre. Vilket land har rätt? Vilket land har funnit den objektiva standarden för ”behöver” och ”tillräckligt”?

Nej, fallet är att inget land har funnit den standarden. För att den går inte att finna. Det är subjektivt.

Vi kan säga att en människa som äter 1 gång per år, och inte mer, kommer utan tvekan gå en tidig död till mötes. Det är objektivt (oberoende av preferenser och tyckande), ingen kan argumentera annat. Likaså, utan vitamin C i en viss mängd regelbundet, drabbas den olycklige av skörbjugg. Det är objektivt (med självfallet vissa undantag, biologi är inte fullt lika strikt som fysik).

Hur mycket någon ”behöver” är något som endast individen själv har svar på. Hur mycket som är ”tillräckligt”, är upp till individen själv. Många människor i samhället idag känner att leva utan att vara uppkopplad, är otillräckligt. De BEHÖVER det nyaste inom mobilteknologi. Medans andra har lämnat det moderna samhället bakom sig och lever på egen hand som jägare och odlare. Många av dessa människor skulle nog påstå att de skulle leva otillräckligt om de inte fick odla sin egen mat, eller jaga för sin middag.

Som sagt, subjektivt.

Jag vill belysa det viktigaste i den här frågan.

Säg att vi kunde definiera hur mycket en människa ”behöver”, när denna har ”för mycket”, och när någon har ”otillräckligt”. Säg att vi har lyckats sätta fingret på de definitionerna objektivt. Hur föreslår de som förespråkar staten, de som förespråkar socialism, att vi ”utjämnar” dessa skillnader mellan individer.

Ta från de, som har ”för mycket”, och ge till dem som har det ”otillräckligt”.

Vad händer om någon inte går med på detta? När de säger ”ja, kanske har den personen ni vill ge en del av mina resurser till, mindre än mig. Kanske de lever ett fattigt liv. Kanske total misär till och med. Men vad ger den människan rätten till vad jag äger?”.

Den vanligaste av socialister kommer säga ”ge eller annars”.

Annars. Ett hot. Annars tar vi det ifrån dig, och mer än vad vi hade tänkt ta innan. Annars slår vi dig. Annars sätter vi dig i en bur. Och om du gör motstånd, om du försöker försvara dig själv, kommer vi eskalera, tills du är för svag för att göra motstånd, eller död.

Ett dödshot.

Något som faktiskt går att visa är objektivt (alltså sant oberoende av preferenser och tyckande), är faktumet att det du arbetat för, det som du gjort dig förtjänt av, vare sig det är pengar du tjänat, grödor du odlat eller en stol du snickrat ihop, är ditt. Och ingen annan människa, vare sig fattig eller rik, har en rätt till det som är ditt, utan ditt samtycke. De är definitivt inte GODHET att ta andras egendom när de protesterar.

Den objektiva principen här, känd på engelska som the none-aggression principle, förkortat ofta som NAP, är den moraliska principen att ingen människa har rätten att bruka våld mot någon annan människa i annat än självförsvar.

När man förstår denna princip, ser man hur moraliskt fel socialism är. Man ser, en av de största lögnerna i dagens värld. Ondska kallas godhet. Världen är upp och ner.

En av de trådar som håller oss fångade, medans spindlarna som spunnit näten, suger i sig våra inälvor. Detta medans den vanliga Svensson högt ropar ”jag är fri! Jag äger mitt liv, och mitt samhälle är gott!”. Allt för att dränka ut ljudet av de sörplande psykopaterna och sociopaterna, när de festar på Svenssons vätskor.

Otäckt, eller hur? Ännu mer otäckt är den stora majoriteten människor, som ropar som Svensson gör. Och inte bara det. Svensson drar oss andra in i nätet. Vi som vet vad som väntar, vi hålls fast mot vår vilja, kvar i nätet. Spindlarna finns överallt, i nästan allt vi gör, i många former. Skatter och lagar.

Men tro det eller ej, det finns faktiskt några få vrån, där spindlarna ännu inte nått fram. Det skriver jag om en annan dag.

Sanning: Att släppa taget

För att kunna utröna sanningen, måste du vara beredd att släppa taget.

Världen är komplex, och ingen människa är opartisk. Alla har vi nån form av agenda. Vi vill att världen ska fungera på ett sätt som stärker oss i de idéer vi redan håller.

Men om vi verkligen vill förstå verkligheten, behöver vi prioritera verkligheten över allt annat. Bortom agenda.

Och jäklar, att det är tufft. Tro mig, jag strävar efter att göra det varje dag. Det är läskigt. Läskigt att acceptera att det man trott så starkt på tidigare inte är sant. Att acceptera att man trott sig gått norr hela sitt liv när man egentligen gått syd.

Ett av de första riktigt tuffa vägskälen jag kan minnas i mitt eget liv var när jag började ifrågasätta socialism. Jag var runt 18-19 år, och hade en stark övertygelse att alla människor skulle ha rätt till ett drägligt liv, oavsett livssituation eller plånbok. Alla skulle ha tak över huvudet och varm mat i magen. Alla skulle ha en medborgarlön, alla skulle ha tillgång till gratis utbildning o.s.v.

Och visst, vilken fin tanke tänkte jag! Vilken snäll människa jag är som har dessa idéer för samhället!

Men det gnagde i mitt huvud. Det var något som inte stämde för mig. Och det var för att jag ställde en enkel fråga.

”Vem ska betala för allt detta?”

Socialisten inom mig sa ”De som har det bättre ställt förstås!”. Men en annan röst inom mig, en vad jag skulle säga är en röst utan agenda, utan ideologi sa ”men är det rätt?”.

Jag ville att det skulle vara rätt. Önskade att jag på nåt sätt kunde vrida och vända på problemet så att det blev rätt för mig att ta en annan människas egendom och ge det till nån som ”behövde” det mer.

”Men pengar är inte samma sak som annan egendom!” försökte jag med. Men djupt inom mig förstod jag att det ”argumentet” var patetiskt dåligt. Jag kunde inte komma undan faktumet att det var stöld.

Att mitt dåvarande politiska ställningstagande, var stöld.

Konfucius sa ”The Beginning of wisdom is to call things by their proper name”.

Socialism är stöld.

En hel världsbild, vänd upp och ner.

Det tog kanske en månad eller två för mig att acceptera att jag inte hade argument som höll för varför stöld kunde ses som rätt eller till något att hyllas.

Och därmed övergav jag min position som socialist, och utan att jag då visste det, nu var en anarkist.

Det här är ett exempel på att släppa taget om agenda, och istället ta åt sig det som är sant. Även fast jag så innerligt ville få det att socialism = godhet, när det i själva verket var socialism = stöld, släppte jag taget. Även fast det jobbigt för mig.

Det är kärnan i det. Om du vill leva med sanning, och du önskar frihet, måste du vara beredd på att ge upp det som du tidigare trott var sant.